canaletto

Efter en underbar tid tillsammans har vårt älskade guldhjärta Athena den 8:e december slutligen fått somna in med en ålder på 10år. Det var i november förra året som jag och Joel tog bilen i all hast upp till Falkenberg för att möta upp en kvinna på brukshundsklubben där. En kvinna som ägt Athena i nästan nio år och som enligt henne själv hade gett Athena ett underbart liv. Enligt denna kvinna var Athena även fullt frisk och hade aldrig i sitt liv varit sjuk eller utsatt för fara. Hon verkade vara en bra människa och hon grät en skvätt när hon låmnade över kopplet. Jag kände en viss oro när mötet mellan oss varat i ca 20 minuter och bara bestod av hur bra allting var och att de enda orsakerna till att hon var tvungen att ge bort Athena eller avliva henne var platsbrist i hennes nya lägenhet. Jag funderade mycket på mötet påvägen hem med Athena tyst sittandes i baksätet att om jag själv hade haft en hund så pass länge borde jag nog ha haft det jobbigare vid mötet och kanske faktiskt velat veta lite om den nya ägaren.hmm..jaja Athena var nu i trygga händer och lång ifrån en avlivning, trodde jag iaf.

Väl hemma blev det en häftig introduktion med katten som trodde att man hälsade på alla hundar genom att sätta klorna i nosen på dom. Det var inte så populärt enligt Athena som mer än gärna ville äta upp kattfan. Vi började genast med en vänjningsschema som faktiskt resulterade  i att Athena och Zera efter ca 2veckor blev bästa vänner. Jag ser framför mig hur katten kammar Athenas päls på öronen med klorna och jag hör katten spinna,helt otroligt vilken förändring.

Dagen efter att vi hämtat Athena ringde jag upp förra ägaren angående en rad saker jag undrade över, bla frågor om varför hon inte var försökrad sedan innan, regelbundna vaccinationer och papper på dessa samt Athenas brutna svans och ljuvertumör samt en annan knöl på halsen.
Jag fick flyktiga och luddiga svar och hon skulle återkomma dagen efter för hon satt illa till. Ringde kvinnan dagen efter? nej, svarade hon när jag ringde?nej. när jag sms:ade? nej. när jag mailade? nej inte först. men när jag mailat och ifrågasatt varför denna glada, goa hund blev livrädd när man klappade händerna, rörde sig hastigt. skrek som en stucken gris när man nuddade kopplet vid hennes rygg. eller drog svansen mellan benen och skakande kurade ihop sig bakom matbordet så fort damsugaren kom fram, då svarade kvinnan.Hon nekade alla knölar, alla beteenden, ALLT. Det var VI som brutit hennes svans det var MILJÖN som förstört hennes psyke.  eh..EFTER TRE DAGAR?? nej verkligen inte.
Denna sjukt snälla undergivna hund har inte haft det liv som vi fick höra om på brukshundsklubben. Denna hund har haft det svårt. Hon är inte som andra hundar men det gör ingenting, absolut ingenting, för nu har hon det bra, hos oss finns det inget ont!

Det första vi gjorde var att ta Athena till veterinären och där var vi många gånger. Pga hennes ålder fick vi inte starta en ny försäkring och jag bestämde mig redan från början att hon inte skulle genomgå stora behandlingar eller ingrepp utan hon skulle få ha det så bra som möjligt den tiden hon hade kvar.
Tyvärr växte hennes tumörer fortare än väntat och hon hade sedan flera år tillbaka en Pyometra som till en början svarade på antibiotika men tillslut bröt sig igenom den och Athena blödde konstant. En Pyometra som enligt veterinären inte skulle excisterat längre om den förre ägaren hade tagit sitt ansvar som djurägare.

 "Det är okej så länge hon inte lider" sa jag hela tiden och till en början gjorde hon inte det. Men som vi alla visste så skulle det inte förbli så och jag fruktade den dagen jag skulle hitta henne liggandes i smärtor och jag inte skulle hinna ta farväl.
Athena började gå undan och klarade inte längre av att gå de promenader vi brukar och hennes humör förändrades. Teyron var med beskyddande över henne än vanligt och Onsdagen den 2:a ecember tog jag det tungaste beslutet hittils i mitt liv. Jag bokade tid hos DalbyVeterinärerna och tog mitt ansvar som djurägare att se till hundens bästa. Jag ville ha ett stilla och fint avsked innan allt blev för akut.

Den 8:e december var den längsta och jobbigast dagen någonsin.

Jag känner idag en enorm skuld, en skuld för att jag tog hennes liv, en skuld jag vet att jag inte borde känna men som jag inte kan rå för. Jag älskade den hunden,så enormt mycket och jag önskar så att jag hade kunnat rädda henne tidigare från det liv hon hade innan. Jag önskar hon kunde vara med oss för all framtid. Hon var så underbar.
Hon lämnar efter sig en stor sorg och saknad, och en tomhet som inte kan beskrivas med ord. Jag saknar hennes tunga panna vila mot min axel, på ett sätt som bara hon myste. Jag saknar hennes glädjeskutt när hon jagade de andra hundarna eller hennes jämfotahopp på bakbenen varjegång man kom hem. Jag saknar henne varenda sekund på dygnet men jag vet långt inne i hjärtat att hon nu slipper lida och att jag gjorde vad jag kunde för henne. Jag gjorde mitt bästa.

Vila i frid mitt älskade Guldhjärta!